Burås Innebandy

Förra helgen som passerade oss innehöll ingen match. Och därmed gavs det ett ypperligt tillfälle att roa sig med icke-innebandy-aktiviteter. Burås IK var snabba att hugga i detta och vårt fina herrlag hade bjudit upp till vårfest i superhjältens tecken. Det var Clark Kents, Super Mario, Batman, Zorro, fiktiva hjältar som dansade och drack stark saft tills vi inte orkade mer. En mycket trevligt tillställning som såg ut lite såhär:

Det var bokstavligt slagna hjältar som steg upp på söndagsmorgonen. Sedan inleddes ny vecka och ny tisdagsträning genomfördes i vanlig ordning.  På onsdagskvällen begav det sig till Lerum för returmöte mot den där Goliat.

För ni minns kanske symboliken jag tillämpade i första mötet mot Lerum; David mot Goliat, där förhoppningen var att vi skulle hitta styrkan i svagheten och svagheten i styrkan. De försäsongstränade flickorna i Lerum skulle ställas mot Burås som tar det där med försäsong lite mer med en klackspark. Mellansäsongsträning på sin höjd, vi jobbar mer så.

”Filmatiseringen av David mot Goliat återkommer i ny tappning och kanske att slutet då kommer att gå i legendens spår”

Så uttryckte jag mig efter första mötet och visst var vi peppade. Sandra Liden,som hade tagit på sig lagkaptenbinden kvällen till ära, formulerade sina sista ord innan matchstart:

”NU SKA VI KÖRA 14500 % TJEJER!!!!”

Ett tämligen slagkraftigt uttryck som får oss matematiker att vrida oss(om det inte handlar om aktier). Men samtidigt ett fint tecken på att Burås var extra laddade denna afton.

Dessvärre följde matchen inte legenden den här gången heller. Man skulle väl kunna säga att David var lite trött den här kvällen, glömde sin stenslunga hemma och jätten Goliat åt upp grabben.

Men vi backar bandet och kan väl prata lite om matchen.

Till att börja med;

Rydsbergshallen i Lerum kontra Svingeln. Kontrasten itself.

Svingeln har sin charm. Det sitter mycket kärlek i väggarna och omklädningspoesin är inte så pjåkig ändå. Men ibland så tar dammet över. Och den uteblivna läktaren och korvförsäljningens frånvaro blir liksom extra påtagligt. Speciellt när man åker till Rydsbergshallen i Lerum. Där möts man av en välsorterad cafeteria, polerade golv, sargvakter i matchande trikåer, discointro med rökmaskiner, LCD-skärmar och pulserande musik. Allt är uppstyrt och kontrollerat; Ansvarsschema i cafeterian, 10 min innan matchstart; intro. 5 min innan matchstart: line-up. Någonstans här tänkte jag ”Lerum spelar SÅ i en annan liga.”

Nåväl, när introröken hade lagt sig blåstes matchen igång och seriens poängdrottning Sandra Hawerman i Lerum hade laddat sin målspruta även den här matchen. Vi går ur första perioden med ett 4-1-underläge men jag kan ändå tycka att vi faktiskt klarade av en väl genomförd förstaperiod. Vi har en hel del chanser och det känns som att vi har läget under kontroll.

I andra perioden kan man väl säga att själva massakern började. Goliat sätter sig på David och varvar med att dunka sin högra och vänstra jättenäve på David som agerar tafatt receiver.

Vid fjärde slaget börjar det göra ont i innebandyhjärtat. Ni vet när man bara vill ställa in skorna och ge dem poängen så en annan kan åka hem och skrikgråta istället. Lerum vinner perioden med 7-2 och siffrorna vrålar 11-3 till hemmalaget när andra perioden slutar.

Att försöka vända och vinna matchen kändes lite som en utopi. Att gå in på banan och vinna sista perioden var en mer rimlig morot. Och det gör vi. Med 2-1 och det kändes väl helt okej. Enligt fröken Liden så  ”Är det faktiskt sista perioden som räknas.”

Och visst hade det varit angenämt att kunna vråla ”SISTA MÅLET VINNER”, som en gjorde när man var kid och låg i ett hopplöst underläge och såg sin chans att norpa en vinst.

Tyvärr gick det inte att tillämpa ”sista-målet-vinner-principen” här och Lerum vinner mycket välförtjänt matchen med 12-5 och det är inte så mycket mer att orda om.

När jag sneglade upp på slutresultatet fick jag en throwback till året 2009.

Jag spelade i anrika Lockerud och vi hade lyckats ta oss tillbaka till innebandyns finrum, elitserien. Seriepremiären skulle inledas mot IKSU och därefter skulle vi ställas mot det Skellefteå.

Vi åkte på stordäng mot IKSU, 13-0, och dagen efter ströddes än mer salt i såren när Skellefteå slog oss med 12-5. Jag kunde inte undgå att gräva djupare i denna känslomässiga tragik och lyckades klicka mig in på Sveriges radios arkiv och lyssna på vår dåvarandes tränare(meriterade Åsa Kotten Karlsson) kommentarer om matchen. På frågan vad vi behövde jobba vidare med för att vinna matcher svarade Kotten:

”Två saker: Försvarsspelet och när vi väl får lägena så måste bollen sitta i mål”

Vi tar med oss hennes ord och de får därmed utgöra symbolen för vad vi lärde oss av bortamötet mot Lerum.

#5 Karin Didriksson