Burås Innebandy

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Suck.

Ja, det här sög ju. Förbaskade parkett, förbaskade domare, förbaskade Guldheden.

Det finns godtagbara och icke godtagbara förluster. 2-målsförlusten mot Lindås var en typiskt godtagbar förlust. Den här var däremot en förlust som kändes ända in i hjärtat.

Centrumderby, prestigematch you name it. Det var nu en kraftmätning skulle avgöra vilket lag som slog hårdast. Något nervösa Buråsare var det som spatserade in i de rödas hemmaborg. Men.

Jag vet inte om det var den uteblivna uppvärmningsmusiken, ovana underlaget(parkett wtf?!) eller våra herrars förlust precis innan, som gjorde att någoting redan innan matchstart kändes lite märkligt.

Matchen började trevande från vår sida och Guldheden var de som tog ledningen med 2-0 och därefter började ett febrilt hund och katt-jagande i 60 min. Vi kom ikapp till ett lika-läge både en och två gånger. Och senast tillfället när drygt fem minuter återstod av sista perioden smaskade Martina Torndahl in en klockren volley och ljuset tändes igen. Senare följde återigen ett hetsigt jagande från båda lagen men 3-poängaren uteblev och för andra gången i år ledde matchen till förlängning.

Plocka poäng i sudden har vi ju gjort förr. Men nä, det gick inte den här gången. Guldheden snuvade den sista poängen, rakt framför näsan på oss.

Summa sumarum:

Vi kom liksom aldrig riktigt till skott. Den där snurrande karusellen startade aldrig utan istället hackade vi oss fram som om det vore något skit i maskineriet.

Det var de med mest vilja som skulle vinna den här matchen och Guldheden ville helt enkelt mer än vad vi förmådde. Och det grämde mig och, om jag känner mina Buråsare rätt, resten av laget sent in på kvällen. 

Hur smärtsam och frustrerande förlusten än var får vi inte glömma att vi  faktiskt hämtade upp det och faktiskt inte gick helt tomhänta hem.

I samma sekvens som Guldheden slog in det avgörande målet hade jag god lust att sluta med den här skitidrotten och istället gå med i rollerderbylaget som intog banan när matchen var slut.

Men när jag kom hem,satte mig i soffan med en gravöl och fick lite distans kom jag att  tänka på alla fina gröna damer.Vilka hjältar det är! 

Och det är väl ändå det som är den finurliga charmen med lagidrott. Man bryter ihop och kommer igen, man vinner, man förlorar. Tillsammans. Och det är bra så.

Vi kommer inte att vinna alla matcher, men vi kommer aldrig mer förlora mot Guldheden. Gör vi det kommer jag att bada naken i mölndalsån, på det stället där det luktar mest bajs. Och jag kommer ta med mig mina kamrater.

Carpe diem osv, nu preppar vi ny vecka!

/#5 Karin Didriksson